Stockholmarna intar Umeå

Efter en månad av intensiva rosamoln och ett evigt resande upp till norr så var min första långresa till Umeå planerad.
Nästan 2 veckor ska jag stanna i detta kyliga landskap med snö, felbetonade satser och öppetider som liknar de på 90-talets förortscentrum.

Väskorna var packade, dagen innan!! Har aldrig hänt, måste betyda att jag är kär. Två små asiatflickor står på Arlanda och gnider sina trötta ögon. Seriöst, var vi tvungna att ta flyget som gick 08.40?

På vägen ut till flyget skojade jag med Mickan; "haha, igår stod det att det var massor med försenade flyg till norra Sverige, tur att vi åkte idag istället!".
Ödet skrattade mig rakt i ansiktet och försenade flyget till 10.30.
Max räddade min frukosthungriga mage med att fylle den med en flottig frukostburgare.

Väl på plats i Umeå finns det självklart inga anslutningsbussar till stan. På storstadsvis tränger vi oss längst fram i taxistopps-kön. "Asså vadå? Varför går det inga bussar, liksom?" Vi ringer alla taxibolag i Umeå (2) och hetsar runt taxistolpen om och om igen och deklarerar högljutt; "Hur överlever man så här långa väntetider?".

Vi får tag på en taxi (inte en av dem vi ringt upp och bokat) slänger oss in, flyendes kylan. Efter två minuter ringer Mickans telefon.

Mickan: Jaha, nejmen vi har redan hittat en taxi.
"Klick!"
Vår taxichaufför: Men så där kan ni ju inte göra!!
Mickan: Nehej man kanske inte gör så i Norrland.

Det måste bli dagens citat: Man kanske inte gör så i Norrland.

Helt sjukt bra.